På lördagen öppnade vi dörrarna för publik och berättade vad vi gjort under veckan. Ett trettiotal personer kom och vi redogjorde för det processtänkande som präglar New Operas arbete, och berättade om de ursprungliga visionerna bakom begreppet nyopera. Många av de som var där hade inte sett Vi i Villa.
Därefter framförde operasångarna Grith Fjeldmose och Gösta Zackrisson tre stycken ur Vi i Villa för en entusiastisk publik. Detta mynnade ut i en lång och spännande diskussion mellan publienk och sångarna om olika sångteknik .
RöstteknikerDet fungerade väldigt bra när Grith och Gösta sjöng Vi i Villa. Vi i Villa är således en opera som kan framföras av operasångare med traditionell teknik, bara man väljer sångare med rätt läge. Männen skall förmodligen vara tenorer, och kvinnorna mezzo. Grith och Gösta menade också, med sin långa erfarenhet av opera, att Vi i Villa självklart är en opera, och inget annat. Grith tycker det är viktigt att man öppnar den musikdramatiska världen för projekt med andra och svagare röster och använder mikrofoner. Operan behöver detta för att få in nya impulser. Samtidigt kan man fortsätta att spela traditionell opera också. Det finns ingen motsättning.
DistanseringDet var alltså förvånansvärt hur lite annorlunda det var med operaklang. Lite svårare att höra texten, lite mer av musik och mindre av teater, och en lite mer exakt trogenhet till noterna. På gott och på ont. Vi har ju sökt undersöka vad det är att sjunga dramatisk dialog på ett så naturtroget och tal-liknande sätt som möjligt. Det är just det vi undersöker. Några i publiken menade att det är just det som är värdet, och att det är lättare att ta in än operaklang för den som inte är van vid att lyssna på opera.
Andra menade att den distansering som operaklangen innebar är välgörande. Det var intressant, och berör en frågeställning som fanns med redan när New Opera CO lanserade nyoperamanifestet 2006. Kan man verkligen sjunga vardaglig dramatisk dialog utan operans distansering, som finns både i röstklang och teknisk fulländning? Utan attt det blir fånigt. Vi har funnit att det fungerar, men påpekandet att denna vardagliga realistiska text kanske ändå mår bra av friktionen mot operatekniken är intressant. Inför en framtida uppsättning av Vi i Villa bör vi absolut ha med tanken om att alla uttryck inte får följa vardagsrealismen, utan att något måste kunna gå emot, i någon mening. Det kan vara sången, det kan vara rörelse. Det finns många sätt. Men det är viktigt.
Sedan är ju tanken att i framtiden göra en uppsättning på en operainstitution svindlande. Det vore otroligt kul!
FilmEfter en paus och uppsluppna samtal i foajén var det premiär för filmen Vi i Villa, den avfilmade föreställningsfilm som ligger överst på denna sajt. Den är två timmar och tjugo minuter lång, och det var bara några i ensemblen som såg hela.
Men efter första akten kom flera i publiken fram och berättade att de inte sett Vi i Villa, men att de nu både förstod och tyckte om det vi gjort. Alla var också överens om den höga tekniska nivån på sången, hos dessa sångare som alltså inte är operasångare.
Överhuvud taget visade sig filmen vara en ovanligt sevärd film. På ett vis närmre aktörerna än man kommer i verkligheten. Det är kanske film vi skall göra. En ny Les Parapluies de Cherbourg. Vem vet!
//Niklas
