Reflektioner om librettot 25 januari

Tankar om synopsis, karaktärer, dramaturgi och handlig.

Så som vi kom att diskutera det under fredag eftermiddag, Jim, Erika, David, Pär och Niklas. I slutet också Soledad och Johanna.

Den yttre ramen
Vi kom tidigt, på Davids initiativ, att återinföra det andra paret i berättelsen. Vi hade talat om att det kanske bara skulle vara ett par som väntade på gäster. Och att berättelsen skulle sluta innan de kom. Nu är det så att i första akten förbereder värdparet middagen, får en stund över, och kan prata/gräla om massa saker, kramas, sjunga eller vad helst. I andra akten kommer så gästerna och fasader skall hållas i skick. (Vilket visar sig vara omöjligt.) Det kan också finnas kommenterande sidofigurer som kommer med moraliteter och deltar i körer. Det kan vara spionerande grannar som kikar in genom fönstren, eller mer oväntat, änglar, flygande flickor och vita möss. Vem vet.

Om titeln
Stycket har hittills hetat Aldrig Mer! Det finns mycket som talar för att det kommer att byta namn. Dels är det lite tråkigt med en slags negation, en syftning på något man inte vill ha. Dels är vi alla väldigt förtjusta i det nya förslaget. Vi i villa. Eller om det är skyddat, Vi som bor i villa.

Vilka är paren
Värdparet är en man och en kvinna som varit ihop ett slag, säg mellan fem och tio år. Någon gång för drygt två månader sedan hände något som förmodligen har med det döda? barnet i rummet jämte att göra. Något gick alldeles sönder. Ett trauma.
Det andra paret kan vara ett jämnårigt par man, kvinna. Eller ett homosexuellt par. Eller varför inte det först parets mans pappa, som blivit ihop med en 29 år yngre kvinna som är två år yngre än sonen… Vem vet.

Grundstruktur
Det finns i varje par ständig beredskap till "gnabb" som beror på underliggande mönster. Det finns också plötsliga samförstånd och en gemensam fasad att hålla. Över huvud taget präglas mycket av detta att vilja hålla uppe fasaden. Vi som bor i villa. Men den hotar ständigt att rämna. Det kan ske i utbrott. Allt rinner över och ilskan tränger fram från de förträngda boningar som annars är dess glömda och gömda vist. Det kan också ske på så vis att allt brister och all ledsenhet och gråt väller fram ur sina i lika hög grad förgätna skrymslen. Den står då inte att hejda.
Det finns också ett starkt stråk av längtan. Efter närhet, efter kärlek, efter lycka, efter frid, efter liv. Dess tvilling är sorgen som också finns så nära hela tiden. För att det blev som det blev, för att det inte blev, för allt som försvann, för att det tar slut.
Sen finns karaktärsdrag. En är konflikträdd. En nedvärderar sig själv hela tiden. En är sjukligt besatt av UFO:n. En upprepar sig hela tiden.
Delvis befryndade av karaktärsdragen är berättelserna. Om händelser, om människor och om sig själv. Dessa är en viktig del i själva samtalet. En del av dem är också deltagarnas historia. Om otrohet, svek, lögner och besvikelser, men också positiva minnen från resor osv.
En speciell del är här de minerade områdena. De som alltid triggar bråket eller den surmulna tystnaden.
Krockar mellan karaktärerna leder också till diskussioner och konflikter. Både vad gäller värdsliga ting (Irakkriget) och mer relationella (flirtar du med min fru??), som händer i gruppen. Men för att hålla fasaden och det sociala spelet fungerande, och kanske också för att människan möjligen innerst inne är god och kärleksfull, finns också många uppmuntrande och bekräftande tillmälen. Detta att uppmuntra och positivt bekräfta är en stor del.
Vi har också händelser. Det kan vara att han slår henne, de har krockat med bilen på vägen, det är vattenläcka och ett rör brister och börjar spruta.
Till sist så har vi det som låter från rummet jämte. Som kanske är ett barn. Ett barn som möjligen lever. Eller inte. Bara en fantasi? Barnet i rummet.

Här fäljer nu lite tankar som kom upp under samtalet i fredags.

Lite om fasader
Familjen Bra! Bakom finns. Något som ruttnat.
Det finns så mycken förbjuden tragik. Alldeles om hörnet, runtomkring, i släkten, bland vänner. Folk som dör, självmord, depressioner, folk skär sig, mord, misshandel, missbruk, oförverkligade projekt och drömmar, kriminalitet, övergrepp, rädslor och vem vet vad. Oftast stänger vi bort detta. Inte sällan till den grad att vi nästan glömmer bort det. Ibland helt. Att det finns. Hur är läget. Bara bra. Skall till Japan nästa vecka.
Har det alltid varit så? Eller hände något på 80-talet? Har det funnits tider när det var tillåtet att klaga på saker, att beklaga sig, att dela tillkortakommanden, besvikelser och bitterhet med andra.
Summan av alla oförklarligheter, hemskheter, missbruk och familjetragedier som finns i en släkt eller krets är ofta omfattande.
Det hjälper inte med prylar. Vi i vill blir inte lyckliga av en ny servis.
Nej. Jag dricker inte egentligen. Men OK. Ett glas. Det är ju trevligt. Det finns en dubbel bokföring i Familjen BRA som ruttnar underifrån.

Händelser och konflikter
Han anklagar den andre mannen för att flirta med hans fru. Det blir obehagligt.
Han misshandlar frun ute i köket. De försöker båda dölja vad som hänt. Den andre mannen försöker sjunga sånger med gitarr för att lätta upp...
Minerade områden. Man vet att det kommer. Man går alltid på det. Vilka är dessa ämnen här?
Missbruk ställer till det. I vår berättelse kanske bara vanlig fylla. Eller är det tabletter, andra droger?
Plötsligt svävar ett UFO genom rummet bakom paren. Ingen ser något.
Grannarna som kikar in mellan persiennerna.
Självklart är otrohet ett möjligt tema. Enskilda händelser som upprepas, eller tyngre varianter.


Berättelser
Han som sett en tomte. På riktigt. Och som försöker ringa tomten.
Han som var i Indien och fick en uppenbarelse att sälja allt materiellt och leva i askes. Delade vänkretsen i två delar. De som ville köpa grejer och de som ville låta bli och hjälpa honom tillbaks till sans och vett.
Hon som ständigt berättar om hur hon sett UFO:n och till och med ibland blivit bortförs på natten av dessa. På morgonen har hon de två märkena på halsen. Vilka är de? Vill ni se märkena? Hon har också blivit träffad av blixten nio gånger. Vid ett tillfälle när hon står på en hög stege funderar hennes man på att knuffa ned henne. Det finns gränser.
Grannarna som skrek. Han svårt alkoholiserad. Mördar de? Misshandlar han? Skall vi ringa polisen? Om den oerhörda respekten för andras hem och hägn. Om rädslan att lägga sig i.
Om hon som blev uppmanad att komma ut av gänget på gatan. Och som så småningom började skjuta på dem med en pistol.
Om skottlossning i Majorna och gängkrig.
Eller han som mördade galne grannen som krossade hans liv, eller han som skjöt femtonåringen som höll på att krossa familjen och som hotat så.

Reflektioner
Döden är egentligen inte farlig eller sorglig i sig. Inte som t.ex. berättelsen om ett barn som dött. (Utveckla)
Svärmor. Alla dessa starka kvinnor.
I varje krets finns några berättelser om någon som sett änglar, träffat någon som kan läsa tankar eller som kan kommunicera med någon som dött. Eller någon som varit med om att det spökar. Och som kan berätta detaljer. (Pär)

Om barnet i rummet jämte
En bild för det hemska vi inte vågar tänka eller känna.
Om pingstvännerna i Ryssland som vägrade acceptera att det egna barnet dött och låste in sig med kroppen och bad till Gud i veckor innan någon satte stopp.
Eller om mamman som hade två friska barn, men inte ville ha fler och som dödade dem och hade de i frysen. (För några år sedan.)
Eller vännen som försökt få barn ett otal gånger, som äntligen skulle föda, och som efter misstag från vårdpersonal födde dödfött, och som fick ta med kroppen hem för avsked och hade den i kylskåpet. Var annars.
I vår berättelse kan upplösningen ske på olika vis. Man måste inte nödväntigtvis få reda på om det verkligen är ett barn.
Värdparet är i köket. Frun i det gästande paret fattar mod och går in i rummet från vilket det låter. Värdparet kommer och undrar var hon är. Gästande mannen säger hon gick ut. Ljud från rummet. Värdparet undrar om hon ändå inte gick in i rummet. Gästande mannen erkänner. Åh! Herregud! Så slutar operan…

Mer om barnet
Det kanske är det lilla barnet inne i mig själv. Det lilla barnet som jag måste ta hand om, vårda och värna hela livet. Om man tappar bort det är det något som går förlorat, något som dör. Då måste man söka rätt på det. Om det alls går
Det här lilla barnet måste få leva, få livsrum. Bilden av det döda barnet är bilden av något som dött i oss själva. Eller i en relation. Som man förtvivlat hoppas lever, eller desperat söker återuppliva.

Ja. Här är en startpunkt för en berättelse. Och en känsla av att detta faktiskt går att tala och tänka förnuftigt om. Kanske kan man bygga ett synopsis med ett antal scener utifrån sådana här tankar. Eller är det för tidigt att börja låsa berättelsen? Vi får se.

//Niklas

Powered by Blogger

Subscribe to
Posts [Atom]

-->