16 februari 2009
Vi var inte många. Det var Harriet Olsson, Erika von Weissenberg, Fredrika Byman-Moberg och jag, Niklas Rydén. Jag tänkte innan att på alla de Lab jag tidigare initierat har vi träffats förutsättningslöst utan någon strikt plan, och ur samtal, möten och improvisationer har tankar, aktiviteter och kreativitet vuxit fram. Ändå var jag lika nervös som första gången. Vi var så få. Vad skulle vi egentligen göra?
Samtal
Men när vi satt där och berättade för varann om våra drömmar, rädslor, hinder och möjligheter förstod jag att det kommer att bli bra. Vi pratade om hur viktigt det är att få uppleva dessa tillfällen för förutsättningslöst skapande tillsammans med andra. Hur de kan vara ett forum för att sakta våga sjösätta processer och idéer som ligger och vilar. Exempel som att regissera en film eller göra koreografi utan att att vara dansare nämndes. Men också hur viktigt det är att bara få oss att göra. Det är så otroligt mycket konst som aldrig blir gjord. Av praktiska skäl, ekonomiska, men också av osäkerhet, brist på sammanhang och mod. Vi pratade t.ex. om lusten att arbeta mer fysiskt med rörelse, men hur osäkerhet kan stoppa oss som inte är dansare.
Vi talade vidare om detta att skapa ensam. Hur svårt det kan vara. Eftersom man måste klara att möta sina inre monster, gå i cirklar, känna att det inte går, och så småningom, ändå göra, ofta med förvånansvärt bra resultat. Men det är tufft. Därför undviker vi det oftast när vi inte av ett eller annat skär är tvungna att leverera. Tyvärr. Detta förde oss vidare in i ett samtal om skillnaden mellan att skapa ensam och att skapa i grupp. Här deltog också Pär och vi var eniga om hur gruppens energi, den omedelbara responsen och impulser från andra kan göra skapandet till ett rent nöje när det fungerar som bäst. Samtidigt är det mycket som inte går att göra i grupp, t.ex. att skriva text eller att komponera opera. Då måste man stå ut med ensamheten, oron och tvivlet. Och komma ihåg hur nöjd och tillfreds man alltid är när man lyckats. (Det vore spännande att tala mer om vilken slags konst som går att skapa i grupp och vilken som kräver ensamarbete. Och om det är så att motståndet i ensamarbetet gör viss konst sällsyntare än den borde vara. Och om hur en dialektik mellan dessa två kanske är idealet.)
Rörelseverkstad
Sedan gick vi in på golvet och Fredrika gjorde en uppvärmning med oss som så småningom landade på golvet i rullande formationer. Sedan gick vi över till en impulsövning som utvecklades till en slags improvisation. Vi arbetade parvis. En av oss blundade och den andre fick lätt röra/putta någonstans på henne. Denna beröring startade en rörelseimpuls som den blundande fick utföra. Här uppstod en uppmärksam kommunikation med fokus på hur en rörelse kommer ur en impuls, och hur detta är något som gör den tydlig och trovärdig.
Vi avslutade med att två av oss själva fick tänka impulsen och göra rörelsen medan de andra två tittade på. Med slutna ögon blev det väldigt tydligt hur olika det var när man verkligen lyckades uppleva att den rörelse man gjorde kom ur en impuls gentemot när man mer "konstruerade" rörelserna. Det var lätt att det blev just en konstruktion. Men för de som tittade blev det en förvånansvärt intressant improvisation i rörelse. Och vi bestämde oss för att fortsätta efter lunch.
Impuls som metod i röstimprovisation
Impulstanken ledde vidare in i samtal om hur det går till när man sjunger text. Hur avgörande det är för åskådarens upplevelsen av äkthet och närvaro att man har "impulsen" att säga det man berättar. På riktigt. Att man menar något. Att man vill något med varje ord. Att motsatsen märks direkt.
På eftermiddagen gjorde vi lite experiment där vi kastade ord, meningar och ljud till varandra i flera improvisationsövningar. Därefter gick vi tillbaks och lade ljud till impulsövningen. Fredrika hade då gått och vi var bara tre. En fick blunda och reagera med rörelse och ljud på de andras beröring och puffar. Det blev som att den som blundade var ett instrument som vi spelade på. Fascinerande, och ett sätt att närma sig röstljud och sång som väldigt tydligt utgår från rörelsen. Man försökte liksom fokusera på rörelseimpulsen och ta med ett ljud.
Detta ledde vidare till en lång, lång improvisation där vi stod jämte varann, blundade och gjorde rörelseimpulser med ljud. Det blev till slut en slags text-ljud-improvisation med inslag av rörelser, men där rörandet ändå var utgångspunkten. Det var för mig som både musiker och textskrivare en improvisation ovanligt fri från invanda mönster och konstruerande tankar. Det verkligen bara kom.
Avslutningsvis gjorde vi om samma sak en gång till, men denna gång vid pianot. Efter lite musikertvångstankar i början lyckades vi med denna teknik än en gång faktiskt uppleva en annorlunda frihet i improvisationen. Blunda. Utgå från impulser som sätter igång rörelse. Gör till detta ljud och sång. Impulz-Musik!
Labbet fortsätter på onsdag.
//Niklas
Samtal
Men när vi satt där och berättade för varann om våra drömmar, rädslor, hinder och möjligheter förstod jag att det kommer att bli bra. Vi pratade om hur viktigt det är att få uppleva dessa tillfällen för förutsättningslöst skapande tillsammans med andra. Hur de kan vara ett forum för att sakta våga sjösätta processer och idéer som ligger och vilar. Exempel som att regissera en film eller göra koreografi utan att att vara dansare nämndes. Men också hur viktigt det är att bara få oss att göra. Det är så otroligt mycket konst som aldrig blir gjord. Av praktiska skäl, ekonomiska, men också av osäkerhet, brist på sammanhang och mod. Vi pratade t.ex. om lusten att arbeta mer fysiskt med rörelse, men hur osäkerhet kan stoppa oss som inte är dansare.
Vi talade vidare om detta att skapa ensam. Hur svårt det kan vara. Eftersom man måste klara att möta sina inre monster, gå i cirklar, känna att det inte går, och så småningom, ändå göra, ofta med förvånansvärt bra resultat. Men det är tufft. Därför undviker vi det oftast när vi inte av ett eller annat skär är tvungna att leverera. Tyvärr. Detta förde oss vidare in i ett samtal om skillnaden mellan att skapa ensam och att skapa i grupp. Här deltog också Pär och vi var eniga om hur gruppens energi, den omedelbara responsen och impulser från andra kan göra skapandet till ett rent nöje när det fungerar som bäst. Samtidigt är det mycket som inte går att göra i grupp, t.ex. att skriva text eller att komponera opera. Då måste man stå ut med ensamheten, oron och tvivlet. Och komma ihåg hur nöjd och tillfreds man alltid är när man lyckats. (Det vore spännande att tala mer om vilken slags konst som går att skapa i grupp och vilken som kräver ensamarbete. Och om det är så att motståndet i ensamarbetet gör viss konst sällsyntare än den borde vara. Och om hur en dialektik mellan dessa två kanske är idealet.)
Rörelseverkstad
Sedan gick vi in på golvet och Fredrika gjorde en uppvärmning med oss som så småningom landade på golvet i rullande formationer. Sedan gick vi över till en impulsövning som utvecklades till en slags improvisation. Vi arbetade parvis. En av oss blundade och den andre fick lätt röra/putta någonstans på henne. Denna beröring startade en rörelseimpuls som den blundande fick utföra. Här uppstod en uppmärksam kommunikation med fokus på hur en rörelse kommer ur en impuls, och hur detta är något som gör den tydlig och trovärdig.
Vi avslutade med att två av oss själva fick tänka impulsen och göra rörelsen medan de andra två tittade på. Med slutna ögon blev det väldigt tydligt hur olika det var när man verkligen lyckades uppleva att den rörelse man gjorde kom ur en impuls gentemot när man mer "konstruerade" rörelserna. Det var lätt att det blev just en konstruktion. Men för de som tittade blev det en förvånansvärt intressant improvisation i rörelse. Och vi bestämde oss för att fortsätta efter lunch.
Impuls som metod i röstimprovisation
Impulstanken ledde vidare in i samtal om hur det går till när man sjunger text. Hur avgörande det är för åskådarens upplevelsen av äkthet och närvaro att man har "impulsen" att säga det man berättar. På riktigt. Att man menar något. Att man vill något med varje ord. Att motsatsen märks direkt.
På eftermiddagen gjorde vi lite experiment där vi kastade ord, meningar och ljud till varandra i flera improvisationsövningar. Därefter gick vi tillbaks och lade ljud till impulsövningen. Fredrika hade då gått och vi var bara tre. En fick blunda och reagera med rörelse och ljud på de andras beröring och puffar. Det blev som att den som blundade var ett instrument som vi spelade på. Fascinerande, och ett sätt att närma sig röstljud och sång som väldigt tydligt utgår från rörelsen. Man försökte liksom fokusera på rörelseimpulsen och ta med ett ljud.
Detta ledde vidare till en lång, lång improvisation där vi stod jämte varann, blundade och gjorde rörelseimpulser med ljud. Det blev till slut en slags text-ljud-improvisation med inslag av rörelser, men där rörandet ändå var utgångspunkten. Det var för mig som både musiker och textskrivare en improvisation ovanligt fri från invanda mönster och konstruerande tankar. Det verkligen bara kom.
Avslutningsvis gjorde vi om samma sak en gång till, men denna gång vid pianot. Efter lite musikertvångstankar i början lyckades vi med denna teknik än en gång faktiskt uppleva en annorlunda frihet i improvisationen. Blunda. Utgå från impulser som sätter igång rörelse. Gör till detta ljud och sång. Impulz-Musik!
Labbet fortsätter på onsdag.
//Niklas
